Funderade ett tag på att tabort allt inlägg för att försöka dölja det förflutna, men valde att ha kvar dom, för faktiskt tack vare allt som jag står här idag, inte skrivit något på jätte länge, för har inte vågat klicka mig in och se det förflutna, vågat se sanningen som jag försökt förneka så länge nu.. Men nu är det på tiden att jag blickar framåt.
Sitter och funderar på om jag skall med till Egypten på pappas 40års dag, har jätte svårt att bestämma mig på grund av alla rädslor jag har.. Men har insett att samtidigt som jag verkligen inte vill åka kan det vara bra för mig, att få komma bort till min nya omstart, börjar inse vilka som är äkta och inte för när man får "åk gumman, jag är här när du kommer hem" så blir man bara alldeles lycklig. Tack Fanny för att du får mig vela kämpa för att testa igen, verkligen tusen tack!!

fortfarande samma tvekande tjej, som inte vågar uppleva saker och som inte vågar hoppas på det bästa, nekar sanningen, blundar totalt för den. allt för rädslan, rädslan som aldrig fanns innan du krossade min mur, byggde upp den igen med dig på min sida, sedan rev ned den totalt tills den var... totalförstörd.


Att leka djup är ett heltidsjobb. Tur att det inte är mitt yrke.